Många
anser att Pramoedya Ananta Toer är Sydostasiens främste författare. Men i
hemlandet Indonesien är hans författarskap kontroversiellt, och först i år blev
det tillåtet att sälja hans böcker. Gunilla Kinn träffade humanisten och
berättaren Pramoedya i hans hem utanför Jakarta.
Brödtext
Jakarta
• Byn där Indonesiens mest kände författare
bor är så liten och obetydlig att tåget mot Bogor normalt inte stannar - fast
för 5 000 rupier i handen släpper lokföraren av oss på en grusväg, mitt bland
lekande barn och sprättande tuppar. Plötsligt är vi i Desa Waringin Jaya, en
timme från Jakarta.
Pramoedya Ananta Toer tar emot i trädgården,
som ännu mest är en trist grusplan. Men baksidan av huset har genom idogt
grävande förvandlats till en grönskande oas med bananplantor och papayaträd.
- Vi stod inte ut med det hektiska Jakarta
och lät bygga huset häromåret, säger Pramoedya belåtet. Jag vill visa att jag
inte låtit mig brytas ned, fastän det finns många som försöker.
Stoltheten handlar inte främst om materiell
status. Blott friheten att få bestämma var han ska bo är ovan för Prameodya
Ananta Toer, som hade husarrest i huvudstaden fram till Suhartos fall 1998.
Dessförinnan hade tre olika regimer spärrat in honom för hans åsikters skull:
Först hölls Pramoedya fången av holländska
ockupationsmakten 1947-1949, sedan han påträffats med ”antikoloniala dokument”;
sedan under president Sukarno 1960-1961 för att han skrivit en bok om landets
kinesiska minoritet - och så den verkligt svåra tiden, 1965-1979, då han satt i
den indonesiska arkipelagens eget Gulag, fängelseön Buru, efter utrensningen av
misstänkta kommunister.
Vi slår oss ner på terrassen. Pramoedya
bjuder på sött te och tänder den första av många kretek, nejlikedoftande
cigarretter. Han ser illa, är mer eller mindre döv, har diabetes och svagt
hjärta - men ger ett friskt och levande intryck och gestikulerar i ett.
- Jag gräver mycket i trädgården, och så har
jag åtta barn och 16 barnbarn som hälsar på. Jag skriver inte längre, kan
knappt läsa. Ibland svarar jag på brev och ordnar bland tidningsklippen. Mer
blir det inte.
Pramoedya som studerat många språk föredrar
nu med 76-åringens rätt att konversera via tolk. Han lutar sig framåt, kupar
handen bakom örat för att höra frågorna - och så får vi lyssna till berättelsen
om detta märkliga författarliv.
- Jag var den äldste av nio syskon. Min far
var mycket strikt. Han sade alltid att jag var dum och tvingade mig gå om tre
klasser i skolan. Jag hade dåligt självförtroende och försökte kompensera det
genom att skriva.
Fadern var rektor och delaktig i den
indonesiska självständighetsrörelsen på Java. Trots sin stränghet skildras han
med vördnad i Pramoedyas självbiografiska Bukan Pasar Malam (It's Not An All
Night Fair). Det är en roman utgiven 1951 om en son som reser hem för att möta
sin döende far - och som ofta hos Pramoedya öppnar den nya världar, befolkade
av finstämt skildrade individer som trots fattigdom och förtryck lyckas behålla
sin värdighet.
Det märkliga med böckerna är att de tycks så
tidlösa. I plåtskjulen och bamburörshusen längs järnvägen till Desa Waringin
Jaya bor dagens motsvarigheter till gestalterna i Pramoedyas 40-talsnoveller;
bland cykelkärrsmyllret på Jakartas gator finns nu som då människor som
skuldsätter sig, som tvingas prostituera sig, som älskar och försakar.
Men trots författarens bestämda mening att
litteraturens uppgift är att förändra samhället är hans böcker fria från
politiska dogmer och pekpinnar. En gemensam klangbotten är dock sökandet efter
en identitet i det postkoloniala Java.
- Vissa tycker att mina böcker bara handlar
om den nationella identiteten på Java och i Indonesien, men de handlar ju mest
av allt om människor! I de flesta fall är det människor jag mött.
Medan japanska, brittiska, holländska och
inhemska trupper stred om herraväldet över det som var Nederländska Ostindien
och 1949 blev republiken Indonesien arbetade Pramoedya som maskinskrivare,
arkivarie och journalist. Under befrielsekriget mot holländarna var han
frivillig i civilförsvaret.
Den första fängelseperioden hade det goda
med sig att han kunde skriva sin debutroman. Pramoedya levde sedan under
fattiga förhållanden i Jakarta, och även ett halvår som stipendiat i Holland.
Hela tiden skrev han: berättelser, krönikor, noveller; tal, polemiska essäer
och tidskriftsartiklar.
Under 50-talet etablerades Pramoedya som
författare och redaktör. På grund av sina tydliga vänstersympatier - bland
annat skrev han en hyllningsartikel till Sovjetunionen 1960 - bjöds han in att
föreläsa i Kina och flera östblocksländer. Även om han förnekar att han
någonsin var medlem i kommunistpartiet var han aktiv i dess kulturpolitiska
systerorganisation Lekra och pläderade för att författare ska stå i samhällets
tjänst.
Det var ödesdigra åsikter. 1965, då Suharto
grep makten i Indonesien, mördades minst 500 000 människor i en blodig jakt på
kommunister som både militär och allmänhet deltog i. En oktoberkväll samlades
en gatstensbeväpnad mobb utanför Pramoedyas hus och hotade att bränna ned hans
hus.
Efter ett tag kom militärpoliser för att
”föra honom i säkerhet”. Pramoedya bad dem ta hand om hans bibliotek. Istället
gjorde de upp en brasa och slängde tusentals böcker, foton och dokument i
elden. När Pramoedya försökte beveka en soldat att skona samlingen fick han de
gevärsslag över öronen som gjorde honom döv.
De första åren flyttades Pramoedya mellan
olika fängelser. 1969 kom han till Buru - en av Moluckerna (Kryddöarna), dit
drygt tolvtusen politiska interner sändes. Buru var en oexploaterad ö som blev
ett arbetsläger. Fångarna tvingades anlägga vägar, kanaler och baracker. De
fick själva skaffa mat; ibland fanns ingen annan föda än ödlor och möss.
Tusentals män dog av sjukdomar, undernäring och tortyr.
- Det hände att en fånge kom över remsor av
gammalt tidningspapper. Då fick han spö i tre dagar och slängdes sedan i
floden, berättar Pramoedya med tårade ögon. Livet på Buru var så långt ifrån
mänsklig värdighet man kan komma.
I denna miljö började han skriva 1973. Fem
romaner, en pjäs och ett tusental sidor textfragment smugglades ut från fängelset
av präster. Hans mest kända verk, Burukvartetten, kom ursprungligen till när
han berättade för sina medfångar.
- Historierna höll modet uppe på många,
förklarar Pramoedya. De andra tog över mina arbetsbeting så att jag skulle få
lite tid att skriva.
Under fängelsetiden hade han knappt kontakt
med sin familj. I början av 70-talet kände få till hans öde. Senare började
Günther Grass och andra kolleger uppmärksamma fallet. Amnesty Internationals
engagemang ledde till att Burufångarna släpptes 1979.
Men Pramoedya hamnade då i husarrest. Först
efter Suhartos fall fick han resa utomlands och togs 1999 som hyllad dissident
på turné till universitet i USA och Europa, åtföljd av litterära utmärkelser.
Det sägs att han flera gånger blivit nominerad till Nobelpriset i litteratur.
- Pappa skulle bara veta att hans dumme son
blev hedersdoktor vid University of Michigan! säger Pramoedya stolt, tar oss
med in i huset och visar upp en vardagsrumsvägg full av diplom.
I hemlandet är Pramoedya något av en
icke-person. Det var länge förbjudet att trycka, sälja och äga hans böcker. De
spreds underjordiskt, genom indonesisk samizdat. Hans självbiografiska
anteckningar från Buru ansågs ge ”en felaktig bild av regeringen”. Först i maj
2001 fick verken säljas fritt.
Men i Indonesien lider somliga ännu av
kommunistskräck. Militanta islamska grupper hotade då att döda Pramoedya och
rensa ut hans verk ur butikerna, eftersom ”folk inte bör läsa sådan
litteratur”. De arrangerade bokbål och brände ”vänsterböcker” av flera
författare.
Själv verkar Pramoedya inte ta hårt på vare
sig dödshot eller bokbål.
- Ha, de fungerade fint som reklam! säger
han och grinar brett. Jag har varit hotad så många gånger, det där är svårt att
ta på allvar.
Men i hans arbetsrum, en trappa upp i
villan, gapar hyllorna tomma. För säkerhets skull deponerades Pramoedyas
privata bibliotek hos amerikanska ambassaden efter hoten.
Vad är det som skrämmer med dina böcker?
- Jag har ingen aning. Muhammed uppmanade ju
sina lärjungar att läsa i Guds namn - inte att bränna upp böckerna!
Fundamentalisterna är nog ofta desperata, arbetslösa människor utan hopp, säger
Pramoedya sorgset.
- Själv är jag min egen religion! förkunnar
han sedan, väl medveten om att sådana påståenden retar gallfeber på många i
Indonesien. Officiellt är han registrerad som muslim, liksom majoriteten av
landets befolkning.
Pramoedya är kontroversiell också bland
äldre indonesiska intellektuella - dels för att han ofta kritiserat dem som
anpassade sig till diktaturen, men också för att många anser att han själv inte
var särskilt tolerant under tidigt 60-tal. Då var det ”liberala” skribenter som
drabbades av bokbål och utgivningsförbud. Enligt dem stödde Pramoedya
förföljelserna mot alla som inte levde upp till hans politiska ideal.
Nu viftar han bort anklagelserna, hänvisar
till att han ju själv satt fängslad då och att det är dags att bilägga gamla
intriger. Och bland yngre intellektuella har han blivit en förebild för sin
frispråkighet, inte minst bland många av de studenter som 1998 fick diktatorn
Suharto på fall.
Pramoedya låter förstå att han är besviken
på Indonesiens öde som nation.
- Sedan barnsben hade vi hört talas om
självständighet, demokrati och modernitet, hur allt skulle förändras till det
bättre bara vi blev kvitt holländarna. Men det som hänt är motsatsen till vad
jag en gång drömde om och slogs för. Indonesien som är så rikt har förblivit en
tiggare i världen. Istället för självständigt blev vi slavar under
världsekonomin, istället för modernt blir Indonesien mer och mer primitivt.
Är du optimist eller pessimist vad beträffar
Indonesiens framtid?
- Optimist, såklart! säger Pramoedya och
plirar med ögonen, trots att han är mycket skeptisk mot den nytillträdda
president Megawati Sukarnoputri.
- Det finns en ung generation som har kraft
att förändra och som ännu inte börjat blanda samman pengar och politik. Jag
tror på ett Indonesien som hålls samman av havet mellan de tusentals öarna.
Text
och foto: GUNILLA KINN
Fakta
- Pramoedya Ananta Toer
(äldre
stavning; uttalas Pramudja)